sara appelgren

Nedströms är en byggnadsintegrerad konstnärlig gestaltning i två delar till Klarälvsbadet i Forshaga kommun i Värmland.

Idén bakom gestaltningsförslaget utgår från rörelser och tempon i den värmländska naturen som länkas samman med simhallens idé och verksamhet; från rörelse och aktivitet i träning, lek och motion – till det stilla och rogivande i vilan eller återhämtningen. Olika former av vatten spelar en central roll i motiven; det forsande vattnet i sin fulla kraft och den mjuka dimman med sina små vattendroppar som klär in skogen i sitt lugn. Klarälven, med sin historia och funktion i flottning och vattenkraft, utgör tillsammans med de värmländska skogarna inspiration och grund för både bildmaterial och rumsligt gestaltande.

Material: fotografisk print på 6 mm härdat glas, lackerade ljuslådor i aluminium

Storlekar:

(vattenfallet) 3st printade glas; B 5000 x H 3400 mm

(skogen) 3st printade glas med diametern; 1900 mm, 1500 mm, 1000 mm

Placering: entré och simhall, Klärälsvabadet, Deje i Forshaga kommun, Värmland.

bilder från arbetsprocessen med gestaltningsuppdraget Nedströms (2023)

NEDSTRÖMS

en konstgestaltning i två delar till Klarälvsbadet i Deje, Forshaga kommun

Medsols - en rumslig fotografisk gestaltning till 4 dagrum på Psykiatrin, Skaraborgs sjukhus, Skövde.

• uppdragsgivare: Konstenheten Västfastigheter

• konstprojektledare: Emelie Storm

• byggprojekt: ByggDialog

• print på glas: PrintGlas

• trästommar till rumsavdelare: Noas Sweden

MEDSOLS, verktext av Annika Wik

Vårsolen lyser in genom innegårdens fönster i den nybyggda vårdbyggnaden för psykiatri vid Skaraborgs sjukhus i Skövde. Solens strålar vittnar om att dagen är ny och att vi går mot ljusare tider. Ljuset faller in på en vårdavdelning som planerats och byggts i nära dialog mellan arkitekter, byggprojekt, psykiatrins verksamhet, konstenheten Västfastigheter, och där den konstnärliga gestaltningen funnits med som en del av byggprocessen redan från början. Avdelningen är formad runt en innegård, dagrum runtom och patienters och personals rum på motsatt sida av ett öppet utrymme som löper som en cirkel. Längs cirkeln finns rumsavdelare i bågformade rader av lameller. Lamellerna går från golv till tak och är placerade på trettio centimeters avstånd. Det är på dessa 176 lameller vi finner konstnären Sara Appelgrens verk Medsols (2021), där och på väggarna runtom.

Medsols består av 11 grupper med väggbild och tillhörande lameller på två våningsplan, på fyra avdelningar. På de omgivande väggarna har hela bilder placerats, hela motiv, fotografier föreställande utsikter i skandinaviska landskap. Väggbilder och lameller med snarlikt motiv från samma plats är printade på glas och infällda i vägg respektive rumsavdelare.

Landskapen på bilderna utstrålar ett ljus som när det upplevs i naturen är flyktigt och mäktigt i sin förgänglighet. Den gyllene timmen. Det varma, djupa ljuset som syns en kort stund efter gryning och sedan innan dagens ljus klingar av i skymningen. I bilderna syns ett tålmodigt väntande på att fånga ett på en gång precist ögonblick, och en rörelse. Bildernas uttryck är mjukt, lent och skonsamt. Den låga horisonten ger stort utrymme för himlens färgskiftningar. Konturerna har finstämt tonats ut till skikt med mjuka övergångar mellan olika färglager. Utan hårda skarvar, mjukt och subtilt, likt sfumato, visar de ljusets eget måleri.

Att Medsols skapats för slutna avdelningar har betydelse för hur det kan upplevas. Först för att det balanserar upp den kliniska miljön, bidrar med något annat än det vita, det sterila och säkra. Men också för att här tagits hänsyn till själva vårdsituationen, och några av de olika behov som finns här. Som att verket har en baksida anpassad efter minimalt stimuli för patienter som behöver det visar på förståelse för människorna i miljön. Men allra främst för att det i verket finns flera dimensioner inskrivna av rörelse och riktning som kan vara betydelsefull i en sluten miljö. En handlar om kroppens rörelse, kroppen som bjuds in till en fysisk rörelse i rummet. En känsla likt den när vi strövar runt i ett landskap, går i en skog eller sitter och tittar ut över en sjö. Vad finns bakom nästa krön, på nästa bild? Hur blir det om vi ställer oss på en ny punkt? En liten förflyttning av kroppen innebär en ny inblick i landskapet. Detaljer träder fram. Ljuset skiftar beroende på åskådarposition. Det är upp till var och en att kliva in från där den befinner sig i rummet, i den takt som önskas. Det finns något filmiskt över upplevelsen. Det uppbrutna motivet, med bild efter bild efter bild, bildar ytterligare en rörelse. En rörelse som inte finns i väggbilden, som har lagts till i mellanrummen, i glappen mellan bilderna, likt en rumslig filmremsa. På ett annat plan finns här cirkuläritet i fler lager. Solens rörelse. Dygnets riktning. Ljuset över tid. Tiden genom rummet. Tidens gång. Vår tid på jorden.

Medsols är inte i första hand avbildad natur. Det är en rumslig gestaltning av flera rörelser som naturen ger oss, en konstnärlig gestaltning av naturens sätt att ge oss en ny dag. Det är inte varje dag vårsolen lyser in genom innegårdens fönster. Det är inte varje dag det känns som ljuset kommer att återvända. Det platsspecifika verket balanserar den kliniska miljön och finns som ytterligare lager av omsorg kring den som behöver vård här under en tid. I Sara Appelgrens verk har bilder av landskap i milt gyllene ljus placerats så att solens rörelse adderas till rummet. Ljus som betryggar att det kommer en ny dag.

(processbilder 2019-2021)

Medsols - en rumslig fotografisk gestaltning till 4 dagrum på Psykiatrin, Skaraborgs sjukhus, Skövde.

• uppdragsgivare: Konstenheten Västfastigheter

• konstprojektledare: Emelie Storm

• byggprojekt: ByggDialog

• print på glas: PrintGlas

• trästommar till rumsavdelare: Noas Sweden

Härifrån och Dit, 2021

Gestaltningsuppdrag till tre våningsplan på det nya äldreboendet Terrassen i Haninge, 2021. På uppdrag av Haninge kommun.

print på glas: PrintGlas

print på tyg: Big Image

inramning och lister: Modana Form & Inredning

Härifrån och dit är en platsspecifik konstnärlig gestaltning för vård- och omsorgsboendet Terrassen i Haninge. Konstverket har sin placering i entrérummet i varje korridor på tre våningsplan. I varje entré är olika fotografiska verk tryckt på glas och på textil, inramat med eklister Titeln anspelar på de rörelser vi gör i tanken, där vi på ett ögonblick kan förflytta oss mellan olika tider, platser och minnen utan att röra oss från vår fysiska plats. Landskapen och de stiliserade naturmotiv som nu tar plats i lokalerna, på böljande tyger och bakom inramade glas, kan både aktivera de boendes minnen, drömmar och fantasi, och hjälpa till med orienteringen i lokalerna. 

Sara Appelgren, född 1975 i Nyköping, är verksam som fotograf med Magisterexamen i Konst (MFA), Konstfack, Stockholm. Sara Appelgren har gjort ett flertal offentliga gestaltningsuppdrag i vårdmiljö.

Akademiska sjukhuset, Uppsala 2019

fotografi (C-print), silikonmontering (plexi)

So Far, So Close är en sammanhängande konstnärlig gestaltning i 13 delar till Dialysen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Verket löper genom hela avdelningen med placering i entré, väntrum och korridorer. Gestaltningen utgår från naturens föränderliga scenografi med vatten, som även är centralt för Dialys som metod, som tema. Bilderna rör sig mellan olika betraktningsavstånd och lyfter fram de rörelser och skiftningar som i naturen alltjämt pågår; de flyktiga motiven som med hjälp av ljus och vind ömsom synliggörs ömsom döljs. (utdrag ur projektbeskrivning)

Brace yourself (duet composition #2).

The artist Sara Appelgren represents Sweden through Stockholm konst curated by Frida Cornell, with her photographic series Brace yourself at the International Herstory Light festival in Dublin 2019.
Sara’s work is concurrently displayed as an installation on the façade of Stockholm House of Culture & City Theatre in Sweden.

The work was first conceived for Proyecto Frontera, Museo de Arte Contemporáneo, Mexico in 2018 (Duet composition #1), where the photographic series operated spatially with multiple viewing situations, to enhance the notion of boundaries and borders, both between people and the wider political moving body.

Sara’s images can be situated as rhizomatic forces that stem from different feminist movements. Like Alexis Hunter’s (1948-2014) staged photographic works where the medium was used as a tool to lay bare or manipulate normative power dynamics within society, Sara’s photographs emphasise the current problematic situation of the returned severance of equal rights, nationality and space by political forces, acting upon individuals as well as on a global scale.

In this new iteration Brace yourself (Duet composition #2), Sara has focused on
the embrace from one point of view: the female gaze from the perspective of another persons shoulder. As the audience we only meet her eyes and the back and neck of the unknown other.
Because of this singular viewpoint the vision of the neck becomes a shield, a barrier, and the form between her being held in the photograph and me as a viewer. It activates thought of the embrace itself. Who is holding whom? Is it a gentle enfoldment between lovers or a smothering act of violence? Is it a reciprocal or a staged act, emphasising the gap between her and me?
The rendering of the images that we encounter suggests different levels of emotive circumstances and therefore Sara’s title Brace yourself has to be taken into consideration in reading the images. The silent gaze of the women and the sentence brace yourself call upon our attention. Here lies urgency; it is now time to really listen. In Sara’s work the equality discourse is reactivated with new concerns, corresponding fear, love, anger and strength, ready to change the future yet again.

Sara Appelgren, born 1975 in Nyköping, Sweden and she is a photographer and installation artist. She studied at the Royal Institute of Arts and the University of Arts, Crafts and Design in Stockholm. Her work is held in private collections as well as in several public institutions and public displays.

text by Linda Persson, artist

Sentí algo rozando mi espalda (duet composition #1), 2018

a spatial photographic installation by Sara Appelgren

Proyecto Frontera, Museo de Arte Contemporáneo Número 8 (MAC 8), Aguascalientes, Mexico

A boundary is the connection between two adjacent parts. A border is therefore always a meeting point as much as a limit. It is defined by separation simultaneously it is a relation between this and that, like a line on a paper or a path in the forest. These are impressions that enfold synchronously as it divides.

In Appelgren’s artwork we encounter several duets, formed as five different constellations, where we see two people at the time embracing each other. The produced situation doesn’t offer a complete view of the whole installation from any angle within the space, nor in any of the individual images.

The idea transpires from a 180-degree movement, in which the audience steps into. The impossibility to create an overview from a single observation point is emphasized by engaging real time and movement in space.
The intimacy of an embrace does not create a visible meeting, as the gaze rests beyond the shoulder. Our personal projections and histories separates.

How do we give the other the space they need? Why do we smother or consent?

(selection of spreads, dummy version documentation below)

con moto is the first part of a photographic portrait triptych; con moto | a due | to solo. It deals with different positions and directions that we incorporate in relation to others and ourselves. All three parts has a conceptual framework to strengthen the idea of each section. The layout in con moto constructs new compositions that did not exist before the book.

View of Passing (composition #1), del 1/2 och 2/2, 2016

fotografi (C-print), silikonmontering (plexi)

281x65 cm, 112x65 cm

Detta platsspecifika verk åt Gävle Sjukhus är komponerat av bilder från ett större arbete kallat View of Passing, där Sara Appelgren fotograferat utsikter från tågresor genom hela Sverige. Som tågpassagerare ser vi sällan själva vägen eller spåren, utan istället slår vi följe med det föränderliga landskap som vi passerar igenom. 

Platsen där Sara Appelgrens verk är installerat är i dubbel mening en plats för rörelse och förändring. Verkets motivvärld knyter an till den rörelse och förflyttning som även pågår i sjukhuskorridoren: en konkret förflyttning från Förlossningen till Akutsnittsalen och tillbaka. Liksom korridoren och tågrälsen, så fungerar även verket i båda riktningarna, det följer den person som passerar det. Men verket knyter även symboliskt an till rörelse och förflyttning i patienterna och de anhörigas egna liv: från drömmen om att bli barnfamilj eller få ett syskon och längtan efter det barn som strax ska födas, till själva födseln och föräldraskapet som börjar innanför dörrarna mitt emot konstverket. 

Genom sin framåtrörelse förknippar vi resandet ofta med sökande och förväntan, i förflyttningen lämnar vi något bakom oss för att möta något nytt. Just när det pågår kanske vissa detaljer är på samma gång hyperklara som helheten är suddigt oskarp, precis som i vyn och utblicken som Sara Appelgren fört in på platsen. Solen lyser oss som betraktare i ögonen.  Naturens siluett står i skarp kontrast till den skira himlen och vi vet inte säkert om det är gryning eller skymning. På så vis förstärks såväl som fångas ögonblicket. 

Sara Appelgren har även gjort en större gestaltning på Kirurgavdelning 111A&B på Gävle Sjukhus 2011-2012. I varsin ände av den långa korridoren finns två verk som fungerar som utblickar kalladeI slutet av korridoren började vägen. Där borta. Inne i alla patientrum samt samtalsrum och några övriga utrymmen finns verk som istället utgör ett slags inblickar i en omfattande serie kalladLängst in i skogen såg jag horisonten. Just precis här.

2015

Huskvarna Teater, foajéen

Den tvådelade gestaltningen “Så långt jag ser” består av en 55 kvm fotografisk tapet som löper över tre väggar från golv till tak, samt två kvadratiska pleximonterade fotografier.

view of a passing landscape 2009

Danderyds Sjukhus, PIVA (psykiatrisk intensivvård)

View of a Passing Landscape består av ett antal utsikter från en tågresa. Bilderna är placerade i en korridor som löper genom hela avdelningen PIVA på Danderyds sjukhus. Jag tog fasta på korridorens karaktär som transportsträcka, och utgick även från avdelningens verksamhet som en plats för en tillfällig vistelse mellan ett före och ett efter. Som tågpassagerare ser vi sällan själva vägen eller spåren, utan istället möts vi av en föränderlig utsikt bestående av det landskap vi passerar igenom. Genom sin framåtrörelse och förflyttning förknippar vi resandet ofta med sökande och förväntan. Utsikten blir till en scenografi där våra känslor och tankar projiceras, och resan blir en metafor för livet självt. 

I slutet av korridoren började vägen. Där borta.

Längst in i skogen såg jag horisonten. Just precis här.

2012

Kirurgen, Gävle sjukhus.

“Hösten och vintern 2011/2012 flyttar kirurgavdelningarna 111B och 111A på Gävle Sjukhus in i nyrustade och ombyggda lokaler. Varje år vårdas ca 4 000 patienter på dessa två avdelningar. Avdelningarna tar emot patienter från hela länet med allt från bröstcancer till gallvägssjukdomar. Från ett av dagrummen och flera av patientrummen ser man till exempel ut över den skogsbotaniska parken (arboretet) Valls hages trädkronor och den slingrande Gavleån. Inför ombyggnationen fick konstnären Sara Appelgren i uppdrag av Länskultur Gävleborg att genom foto föra in Valls hage på kirurgavdelningarna. Den konstnärliga miljögestaltningen är platsspecifik både genom att den lyfter in sjukhusets närområde och är utformad speciellt för rummen och verksamheten. Den är också skapad med förhoppningen att kunna locka tankarna både in i oss själva som betraktare och ut utanför rummet och det komplexa nuet. 

I slutet av korridoren började vägen. Där borta. 

Detta verk består av två tudelade foton (2,49 x 1.90 m), som täcker kortväggarna i de långa patientkorridorerna.

Korridorerna är långsträckta och patienter transporteras ofta genom dem eller gåtränar i dem under återhämtandet. Genom att den fysiska sjukhusmiljöns proportioner och linjer ser ut att övergå i den fotografiska bilden tycks Appelgrens verk utmana det befintliga rummets gränser. Hon påminner om garderoben i C.S. Lewis magiska böcker om Narnia där skogen börjar bakom de undanhängda vinterkapporna. I hans berättelse hamnar barnen – som under andra världskriget fått en fristad på landet undan det oroliga London – plötsligt i en fantasivärld där kampen mellan det onda och det goda fängslat generationer av läsare.

I arboretet Valls hage, där fotona är tagna, är det i den ena korridoren försommar och i den andra höst. I Appelgrens verk strålar ljuset ner över vägens slut, men vägen är inte en tunnel utan en stig i en skog och stigen slingrar sig vidare. Det är in i fortsättningen som hon lockar oss som betraktare.

Längst in i skogen såg jag horisonten. Just precis här. 

Detta verk består av en serie stora foton (36x 1x1 samt 0.7 x 0.7 m) placerade i samtliga patientrum och samtalsrum på båda avdelningarna.

Appelgren har fotograferat även dessa detaljskildringar i Valls hage. Här har hon dock genom skärpedjup, beskärningar och efterbearbetningar konstruerat nya perspektivförskjutna landskap i detaljerna. Några av dem är nästintill abstrakta medan andra erbjuder fascinerande världar i det nära betraktandet. Hon har tagit fasta på den onåbara mytiska horisontlinjen. Den utgör såväl en skiljelinje mellan olika typer av materia, mellan det jordiska och det himmelska, som en idé om hopp, längtan och dröm. Horisontlinjen kan också som symbol ses som en gränsdragning mellan olika alternativ, mellan ett före och ett efter. Bilderna erbjuder också möjlighet till association, fantasi och plattformer för den inre kontemplativa processen som för de flesta patienter säkert redan pågår. Henri Bergson har i Tiden och den fria viljan formulerat detta lockande såhär:

”Det som gör hoppet till en så intensiv lustförnimmelse är att framtiden, som vi efter eget gottfinnande förfogar över, samtidigt uppenbarar sig för oss i en mångfald lika leende och lika möjliga former. Även om den starkast åtrådda av dessa förverkligas, måste vi ge upp de övriga och mister därmed mycket. Vår föreställning om framtiden, rik på oändliga möjligheter, är alltså mer fruktbar än framtiden själv. Här av kommer det sig att man finner mer tjusning i hoppet än i besittningen, (mer tjusning) i drömmen än i verkligheten.””

2002-2003