Temporality
SARA APPELGREN ~ PERNILLA ZETTERMAN ~ JOHAN WILLNER
In a static experience of time, there is a protective shield between now and then. It is clear what is what, and where in the flow we find ourselves and where we are heading. Sara Appelgren’s, Pernilla Zetterman’s and Johan Willner’s works places us in more unsecured territory. The imagery in their art mediates a dynamic “now”, a synthesis of both unity and manifoldness- memories, longing and future. Together, their images build a platform for different narratives and individual voices of expression. What connects them is the feeling for time and space.
In Johan Willner’s series “Boy Stories”, memory-fragments are joined together to create a new reality. The staged framing reflects the composed memory, i.e. what he today imagines himself to see, very much influenced by the present. The large format camera with its almost unnatural clarity appears paradoxically with a precision we often find when revoking mind-images. It is often said that recollections are vague or hazy, but just as often that feeling or event stands out with a surprising clarity.
The sensations of taste, smell, sadness or happiness, exactly what it looked like, what we said or what we did. It can haunt us or we choose to treasure the image tenderly, wishing it would never change. Johan Willner wants to reconstruct the remembrance with preciseness, almost like a manic ritual, recreate and move on. What actually happened is of subordinate significance. Pernilla Zetterman also experiments with time, but plays with notions of togetherness, aging and control, instead of fragments. In a close study of her grandmother’s home and belongings, she suddenly finds the origin of her mother’s self as well as her own. Three generations of women are represented through the everyday objects that surround them. Within the strict order in the grandmother’s home, the mothers untidiness is confronted and is found interlaced, and often in shaky balance, with the artist herself. The series “Behave”, focuses on the details, investigates them coldly, almost scientific, searching for similarities and differences. In the illusory documentary pieces, the inheritance trickles through, time that has past, a common history, a self-portrait appears.
The experience of the performative “now” plays a bigger part for Sara Appelgren’s art. The last few years she has worked with different kinds of scenography, with theatricality constantly present, although in an ambiguous and quiet version. In her images, it’s not always certain what is stage and what is reality. The series ”Stage: Within”, shows ten portraits of people in a dressing room, moments before they enter the stage. Deeply concentrated faces look right past us – they are watching their own reflection – and express in their suspense a presence, what just happened and what is about to happen, in an unexpected alliance. The artist projects time into space, it becomes physical, we can almost touch it, the moment so closely bound in time and at the same time it’s approaching the future.
Together, or individually, the reading of works by these three artists, opens up to further thoughts and associations. Their images nourish each other, and rupture the given time frames while they keep their integrity to engage with the private.
Frida Cornell
Freelance curator and writer. Text for the exhibition “Tidslighet”, Galleri Format, Malmö, 2010
Tidslighet
SARA APPELGREN ~ PERNILLA ZETTERMAN ~ JOHAN WILLNER
I en statisk upplevelse av tiden är det skottsäkert glas mellan nu och då. Det är tydligt vad som är vad, var i flödet vi befinner oss och vart vi är på väg. I Sara Appelgrens, Pernilla Zettermans och Johan Willners konstnärskap rör vi oss i andra, mer osäkra marker. I deras bilder förmedlas ett dynamiskt nu, som en syntes av enheter och mångfald – minnen, längtan och framtid. Tillsammans utgör deras bilder plattform för olika berättelser och enskilda röster. Det som förenar dem är känslan för tid och rum.
I Johan Willners bildsvit ”Boy stories” fogas minnesfragment samman till en ny verklighet. Den iscensatta inramningen speglar det sammansatta minnet, dvs. det han idag tycker sig se, i allra högsta grad präglad av nuet. Storformatkamerans nästan onaturliga skärpa gör att varje detalj framträder med en precision som paradoxalt nog många gånger återfinns i det vi erinrar oss. Man säger att det blir så vagt eller dimmigt, just det man ser långt tillbaka, men lika ofta framträder den där händelsen eller känslan med en överrumplande tydlighet. Förnimmelsen av en lukt, smak, sorg eller glädje, exakt hur det såg ut, vad vi sa eller gjorde. Det kan plåga oss eller så vårdar vi bilden ömt, vill inte förändra den. Johan Willner vill rekonstruera hågkomsten exakt, nästan som en manisk ritual, återskapa och gå vidare. Huruvida det var vad som faktiskt skedde är av underordnad betydelse.
Pernilla Zetterman laborerar också med tiden, men snarare leker hon med begrepp än med fragment. Begrepp som samhörighet, åldrande och kontroll. I en närstudie av mormoderns hem och hennes tillhörigheter finner hon en plötslig resonansbotten i sitt eget jag och i sin mors. Tre generationer kvinnor återgivna i de vardagliga objekt som omger dem. Den strama ordningen i den gamla kvinnans hem möter moderns slarv och finner sin fusion, och inte sällan sin tvetydliga balans, hos konstnären själv. Serien ”Behave” fokuserar på detaljerna, undersöker dem till synes helt krasst, nästan vetenskapligt, likheter och skillnader. Men i den skenbara dokumentationen sipprar arvet fram, tid som förflutit, en gemensam historia och fram växer ett självportätt.
Upplevelsen av det performativa nuet spelar en större roll hos Sara Appelgren. Sedan flera år arbetar hon med en sorts scenografier, det teatrala finns ständigt närvarande, om än i en dubbelbottnad och nedtonad tappning . I hennes bilder är det inte alltid säkert vad som är scen och vad som är verklighet. Bildsviten ”Stage: Within” visar en serie porträtt på personer i en loge, ögonblicken innan de går upp på scen. Djupt koncentrerade ansikten tittar förbi oss – de betraktar sin egen spegelbild – och förmedlar i sin spända förväntan det närvarande, det föregående och det kommande i en ohelig allians. Konstnären liksom projicerar tiden i rummet, det blir fysiskt, vi kan nästan ta på, känna detta ögonblick så förankrat i tiden men samtidigt så inriktat på det som ska ske.
Tillsammans eller var för sig, läsningen av de tre konstnärernas bilder öppnar till vidare tankar och kopplingar. Än berikar de varandra, spänner bågen och skjuter oss rakt igenom de givna tidsramarna, än drar de sig undan och undersöker egensinnigt det privata.
Frida Cornell
Frilansande curator och skribent. Utställningstext till utställningen “Tidslighet”, Galleri Format, Malmö, 2010